Garpenberg

Beskrivet av Fredrik Hasselkvist vid Hässla Släktförenings möte 1952-10-11.

Garpenbergs socken i södra Dalarna, gränsar i öster till By socken, i norr till Husby, i söder till Folkärna och i väster till Hedemora. Socknen innehåller i areal ca 145 kvadratkm eller ca 30.000 tunnland. Av arealen är ca 134 kvadratkm fastland och 11 kvadratkm sjöar.

Större delen av fastl andet utgöres av berg och skogar. Bland sjöarna är Gruvsjön störst, vidare kommer Damsjön, Dormen, Pålsbenningsjön och en del mindre sådana. Vattnet från Damsjön går genom Gruvsjön, Garhytte-, Tallbo- och Valsdammen i en å ut i sjön Åsgarn i Folkärna för att slutligen utflöda i Dalälven. Under färden har vattnet passerat de nu nedlagda verken vid Garhyttan, T allbo och Brattfors.

I bergen omkring Gruvsjön finnes rika malmfyndigheter och brytning av malm har pågått där sedan hedenhös, en av gruvorna kallas än i dag Hedningagruvan. Troligen mäter sig dessa gruvor i ålder med Falu koppargruva. I början av 1300-talet ägdes gruvorna av en biskop Israel Erlandsson Engel i Västerås, vilken lät upparbeta gruvorna ytterligare genom inkallande av s. k. Garpar = tyskar. Ordet Garp är emellertid isländskt, betydde ursprungligen en oförfärad, stridbar man men sedermera också en modig man. Garpissa en modig kvinna.

Man tror att socknen Garpenberg sedermera fått sitt namn efter dessa garpar. En annan version är att den fått sitt namn efter Tomas Litlov Garp, som omnämnes i konung Magnus Erikssons brev 1360. Första gången då Garpenberg tydligen omnämnes är år 1481, då ting hölls å Garpenberget. Sedermera hölls ting flera gånger å Garpaberget särskilt under konung Gustaf I:s tid, då särskild fogde bodde på Garpenberg.

Först genom Karl IX :s brev av 28 okt. 1607 blev Garpenberg särskild kommun eller socken, förut hade Garpenberg varit kapellag till Hedemora. En del byar eller gårdar hade förut tillhört Hedemora, Folkärna och Husby. Nu bildades egen kommun eller församling med kyrka och präst. Kapell hade tidigare funnits vid nordvästra ändan av Gruvsjön, den s. k. Capelltäkten. År 1610 byggdes en ny kyrka på den plats där nuvarande kyrkan är belägen. Den första kyrkan brann nämligen ner den 25 maj 1784 och den nuvarande kyrkan påbörjades redan den 6 juni samma år. Den har ett mycket dominerande läge emellan Gruvsjön och Damsjön. Enkel till sin interiör men vacker och smakfull. Sakristian är numera inredd till ett litet kapell kallat Staffanskapellet, där gudstjänst hålles då kyrksalen anses för stor. På kyrkogärden fanns intill 1890 ett vackert gravkor, uppfört av kammarherre von Stockenström över dennes familjegrav. Sedan den siste ättlingen av släkten nersatts i graven skulle koret rivas enligt förordnande och denna rivning skedde 1900. Nu omgives gravkullen av ett järnstaket tillverkat vid Åkers styckebruk. I gravkammaren beräknas ett 15-20-tal kistor finnas.

Ovannämnde von Stockenström uppförde 1801 den väldiga och slottsliknande Garpenbergs Herrgård, vars huvudbyggnad är uppförd i 4 våningar och innehåller 32 rum. Yttertaket var fordom av koppar men såldes senare och ersattes med vanlig plåt. Till den stora huvudbyggningen finnes 3 flygelbyggnader om tillsammans 22 rum. Sägnen förtäljer, att här har tidigare legat en kungsgård, där konungarne Karl IX och Gustaf II Adolf bott vid sina besök i Garpenberg. Herrgården omgives av en större park samt trädgård. Under min barndom var här samlingsplatsen för ortens ungdom och även äldre för firandet av Valborgsmässoafton, då väldiga majeldar brändes och saluter hördes vida omkring. Detta försiggick på en vacker holme nära herrgården i Garhyttedammen. Herrgården var också samlingsplatsen för bygdens folkvid midsommarfirande. Först kläddes majstången och dansades in sedan samlades brukets anställda nere vid ån, där lagerkällaren var belägen och här utdelades de vanliga gratifikationerna av bröd, sill, svagdricka och brännvin. Kvantiteten var beroende på den kategori folk man tillhörde.

Här var ståndsskillnaden ganska stor. Landbönder ansågs tillhöra lägsta klassen, sedan kom dagkarlar, smeder och tjänstemän.

För att nu återgå till gruvdriften må nämnas att denna rörelse under de senaste årtiondena varit den normerande och bedrivits i ett flertalet gruvor, såsom Holmgruvan, tidigare kallad Långviken, Rylshyttan, lntrånget, Gruvgården och Smältarmossen. Olika bolag och järnbruk har under tidernas lopp varit engagerade och ägare till gruvorna och verksamheten drivits mer eller mindre omfattande. Just nu synes en högkonjunktur råda och arbetet drivs i rask takt. Detta synes åtminstone vara fallet vid Gruvgården. Här pågår nu ett nydanings- och byggnadsarbete av väldiga mått. Den vackra Gruvsjön har vandaliserats genom att dess norra hälft, vettande mot kyrkan och kyrkobyn, urtappats och sjöbotten blottats med dess ojämnheter. Under sjöbotten har påträffats malmfyndigheter av olika slag och ådrorna sträcker sig under den bergplatå varpå kyrkan är belägen. Ett större anrikningsverk är under uppförande med ett torn som sträcker sig 75 meter i höjden. En större "mäss" med plats för flera hundra personer har uppförts för arbetarnas bästa. Malmfyndigheterna äro av skiftande slag, såsom järn, bly, silver, koppar och i någon mån guld m m. Kopparn som bröts i den gamla koppargruvan förr i tiden garades = renades i hyttor vid Herrgården och Garhyttan, därom vittna de gamla slaggvarpen som ännu finnes och i min ungdom funnos även hyttorna kvar. Nu sändes malmen till annan ort för rening men meningen är att den skall garas på platsen så fort det nya verket blir färdigt.

Järnmalmen kördes fordom till Dormsjö eller Fors masugnar för smältning och framställning tackjärn. Tackjärnet gick sedan åter till Tallbo eller Brattfors för att förädlas till stångjärn. Stångjärnet kördes sedan i sin tur till Västerås eller Gävle för att skickas på båt åt olika håll. Sedan norra stambanan år 1875 blev färdig förbi Fors station fraktades allt järn dit. Järnväg finns numera mellan Fors och Gruvgården och öppnades för trafik år 1905. Numera användes den endast för godsbefordran.

Garpenbergs socken är nu åter i kommunalt hänseende förenad med Hedemora kommun. Socknen torde under tidernas lopp haft sin största och förnämsta inkomst från gruv-, järnbruk och skogsdrift. Den odlade jorden är relativt liten till sin areal och endast ett fåtal självägande bönder har funnits i socknen. Största odlade jorden torde ligga i närheten av Herrgården samt i byarna Persbo och Yttersbenning.

Garpenbergs bruk som tidigare varit ägare till gruvor, järnverk, hyttor herrgården och ett flertal torp eller arrendeställen har bytt ägare ett flertal gånger. Nu äro gruvorna särskilda bolag. Herrgården med arrendeställena ägas av Staten, vilka inköpte densamma den 8 oktober 1913 för 1.500.000 kronor. Vid Herrgården är nu Statens skogsskola förlagd.

Vid tiden (år 1860) för vår fars (Anders Andersson) inflyttning till Garpenberg ägdes bruket av grosshandlare Pontus Kleman, med brukspatron Filip Bergendahl som disponent. År 1862 såldes bruket till Högbo Stål- & Järnverks AB för att år 1867 förvärvas av brukspatronen H. A. Cornelius. Denna tid var nog en glansperiod i brukets historia och mycken pomp och ståt utvecklades vid Herrgården.

Tillbaka till HÄSSLA_SLÄKTFÖRENING

Överst på sidan