Beskrivet av Fredrik Hasselkvist vid Hässla Släktförenings möte 1952-10-11.

 Hässlen som det såg ut vid sekelskiftet.

Garpenbergs bruk ägde ett flertal arrendegårdar i socknen. En sådan var Hässlen eller Häsla som det i dagligt tal sades. Hässlen är beläget i södra delen av socknen och gränsar till Folkärna socken endast 3 á 4 km från sockenrå. Stället omfattar en större täkt omkring 11/2 kvadratkm med en del odlade tegar samt utägorna Storkärret, Glädjetäktsvreten och Eskilsmossen. Läget är endast 4 km sydost från Herrgården. Vid den tiden fanns endast en mycket dålig körväg ditupp, nu finns det landsväg för bil och buss på 1 km avstånd. Närmaste granne var Getmossen, ca 1 km. Hässlen torde ha fått sitt namn efter det stora hasselbuskbestånd som finnes där i täkten, nästan enda stället i orten där hassel växer.

När den första bebyggelsen i Hässlen skedde är mycket svårt att säga. Troligt är dock att de förut omnämnda garparna, som voro anställda vid gruvorna, sökte sig ut till skogarna, började svedja, röja och bryta ny mark samt byggde primitiva bostäder åt sig, Säkert var bostadsfrågan lika brännande vid denna tid som för närvarande. Möjligt är också att dessa garpar fört med sig nötter eller hasselbuskplantor från annat håll och planterat här. Vegetationen var i Hässlen mycket god, gräset frodades rikt emellan hasselbuskar och tuvor. Många sorters blomster prydde täkten och åkertegarna gav ganska god skörd. Den stenbundna marken tycktes giva både must och näring åt det sådda och planterade.

Stället ligger högt och vackert med sol hela dagarna, en vacker utsikt över långt bort liggande gårdar och byar, såsom Färnsjön och Skaffarbo på andra sidan dalen, som sträcker sig från Brattfors genom Persbo och Yttersbenning ner mot Folkarebygden. Avesta och Krylbo skymtade också i fjärran. I bakgrunden såg man Hällebergs klack med sin kala hjässa, närmare Hässlen, österut låg Oxmossberget tungt och mörkt. Ofta besöktes Hässlen av främlingar, troligen på grund av hasselskogen och växtflorans rika variationer.

Hit kom våren 1860 vår far, Anders Andersson från Malingsbo, åtfö1jd av hustrun Johanna, styvsonen Carl Adolf, sönerna Anders Gustaf och Per Johan, för att utföra en 24-årig gärning som arrendator eller landbonde, som det ock kallades.

Vad dessa år inneburit av arbete, möda och försakelser, men även av fröjd och glädje, kan endast den göra sig en liten föreställning om som under åtskilliga år fick vara med i det stora dramat.

Far var vid sin ankomst till Hässlen (år 1860) endast 32 år gammal, alltså i sin bästa ålder, en kraftkarl av första rang men här gällde det också att äga krafter och insikter i de mångfaldiga uppgifter som krävdes vid skötseln av en arrendegård. De små åkertegarna skulle brukas i full utsträckning; plöjas, harvas och besås i rätt tid för att vid hösttiden få bärga in något. Gräset som i rikt mått växte emellan tuvor, stenar och hasselbuskar skulle slås av. Slåttern påbörjades i regel första eller andra veckan i juli och drog en tid av fyra-fem veckor enär all slåtter måste ske för hand med lie och orv.

I arrendekontraktet ingick att arrendatorn skulle åt bolaget kola fem milor årligen. För att fullgöra detta måste på våren skogen fällas för att under sommaren hinna torka. På hösten skulle den i god tid kvistas och hopläggas i block eller lass samt inköras till kolbotten och staplas till mila. Sedan den stybbats och tänts skulle den vaktas under flera veckor tills den kolat ut. Det gällde att under vaktetiden ligga i kolarkojor och många gånger under natten gå från den ena milan till den andra för tillsyn. Vi använde oss därvid av s. k. tjärbloss för lyse och det var rätt intressant att i barnaåren få följa med far eller de större bröderna på sådana nattvandringar. Strax före jul skulle milorna rivas ut och då gällde det för hela familjen att vara med och hjälpa till. Stundom gjordes ock byteshjälp med grannarna vid sådana tillfäl- len. Efter milornas utrivning var det ett nöje att få komma hem och göra sig ordentligt ren från allt sot, samt fira jul. Så fort julen var förbi, började kolkörningen från skogen ner till Tallbo, Brattfors eller Fors. Kolkörningen tog några veckor in i februari men under tiden kunde order komma från bolaget att annan körning också skulle ske.

Varje söndag efter gudstjänstens slut infann sig vid kyrkstallarne en faktor från Herrgården för att uppläsa en s. k. körorder för kommande vecka. Den kunde lyda sålunda: "Hässlen kör stångjärn från Brattfors till Fors och tager stenkol som återfora", eller: "Hässlen kör malm från Långviken till Dormsjö och tar tackjärn till Tallbo eller Brattfors som återfora". Eller ock kunde order komma att far fick ta häst med sig och fara till Stigsbo i Husby och köra kol till Born, Storvik eller Stjärnsund. Det gällde då att rusta sig för bortavaro flera veckor. Hustrun fick då sköta hemmet.

 Hässlen som det såg ut 1931

Tillbaka till HÄSSLA_SLÄKTFÖRENING

Överst på sidan